Var ute och sprang förut. En tanke slog mig i springandes stund, vilket inte var helt omöjligt när jag sprang runt i skogen utan sällskap och utan musik.
Det här har hänt några gånger... När jag springer förbi någon i spåret, precis i förbifarten försöker jag andas så tyst och lungt det bara går. Försöker jag vara cool som kan springa så snabbt utan att ens flåsa? Det är inte ens rimligt. När jag kommer 10 meter framför släpper jag lungorna lösa, flåset är kraftigt och jag blir helt slut. Varför offra mig så? Idiot...